I flyktinglägret i Kakuma, Kenya, drömmer folk om utbildning och arbete. Utvecklingsminister Heidi Hautala som har besökt lägret framhåller behovet av humanitärt bistånd, och tillägger att hjälpen borde kompletteras med utvecklingssamarbete utanför lägret, i den underutvecklade staden Kakuma.
I nordvästra Kenyas öken får den hårda vinden till stånd en sandstorm i Kakumas flytktingläger. Det är 40 grader varmt och en cyklist i motvind måste ta en paus för att gnida sanden ur ögonen. Men de bistra väderleksförhållandena är ändå småsaker i jämförelse med det kaos som flyktingarna är tvungna att leva i.
Det är Kenyas största flyktingläger och där bor mer än 90 000 flyktingar av vilka största delen kommer från Somalia och Sudan. De har lämnat sina krigshärjade länder för åratal sedan och möjligheten att en gång kunna återvända hem är för många numera bara en avlägsen önskedröm. Många har bott i lägret ända sedan det grundades år 1992.
”Det värsta är att flyktingarna lever i ett tillstånd av ständig osäkerhet. De kan inte ens föreställa sig ett liv efter flyktinglägret”, konstaterar Angela Moore, som arbetar för FN:s flyktingorganisation UNHCR som driver lägret.
Somaliska Baring Shire är 26 år gammal och tog sig för sex år sedan till fots från Somalia till flyktinglägret Dadaab, som också finns i Kenya. Ifjol förflyttades hon, hennes man och deras tre barn till Kakuma.
Shire, som försöker få sin sju månader gamla baby att somna, kan inte säga om det är något särskilt hon drömmer om. Hon har levt tjugo år av sitt liv i Somalias inbördeskrig och i flyktingläger och har inga erfarenheter av ett normalt liv, därför kan hon inte föreställa sig en annorlunda tillvaro.
”Visst skulle jag vilja klara av livet på något annat sätt, men jag vet inte hur” nöjer hon sig med att säga.
Shire är en av de 4000 somaliska flyktingar som förflyttades från det överfulla Dadaab till Kakuma i fjol. Förändringen var inte lätt.
”I Kakuma finns inget arbete. I Dadaab kunde jag åtminstone tvätta åt folk med mina somaliska väninnor”, säger hon.
Kakuma är fullt av flyktingar som Shire, som inte vet var de hamnar härnäst. Det finns de som ännu hyser hopp, och de som bara sitter deprimerade på sina sängar med glasartad blick.
Utvecklingsminister Heidi Hautala besökte Kakumas flyktingläger i söndags och betonade att den gemenskap som har uppstått kring flyktinglägret, som består av flyktingar och den lokala turkanastammen som har sammanflätats med varandra i den ödsliga ökentrakten, är i stort behov av uppmärksamhet från Kenyas regering och det internationella samfundet. Både flyktingar och lokalbefolkning behöver utbildning och sysselsättning.
”Det humanitära biståndet som riktas till lägret borde kompletteras med utvecklingssamarbete runt omkring lägret. Det var upprörande att se hur lägret hade förvandlats till ett samhälle, där många inte hade en aning om hur situationen skulle kunna förändras. Vi borde tillsammans fundera på hur man kan förbättra läget” underströk Hautala.
”Det finns stor potential i området, man kan till exempel utveckla förnybara energiformer så som vindkraft. Man borde också satsa på utbildning och i synnerhet på yrkesutbildning.”
Men det finns mycket som förhindrar utvecklingen i och utanför flyktinglägret.
Lägret i Dabaab har på senare år tagit all uppmärksamhet, klagar de som arbetar i Kakuma. Dadaab lockar till sig hjälporganisationer och Kakuma hamnar i skymundan. Kenyas regerings kyliga inställning till flyktingsituationen hjälper inte precis. Regeringen har utfärdat noggranna anvisningar för byggnader i Kakuma, vad man får och inte får bygga. Bristen på ordentliga klassrum är skriande.
”Men det är positivt att flyktingarna själva är villiga att satsa på utbildning. Det finns också många bland dem som har kraft att försöka bli företagare. Många flyktingar har öppnat restauranger och affärer, och en del säljer ved åt lokalbefolkningen. Det finns en positiv anda av företagsamhet i lägret” berättar Angela Moore.
Somaliska Shire kan inte ens drömma om ett bättre liv för egen del, men en sak säger hon med eftertryck: ”Jag vill att mina barn ska få en ordentlig utbildning här.”
Text och bilder: Laura Meriläinen
Skribenten är frilansjournalist bosatt i Kenya
Mera bilder från Kakuma:
